Mitt Liv / "Pappa" / Del 2

 
Här kommer del 2 om min Pappa. Denna delen kommer nog irritera eller provocera vissa av er som läser, men Jag vill bara att ni tänker efter lite när ni läser och försöker sätta er in i min situation. Om ni ska förstå helheten så tycker Jag att ni läser första delen, då kommer ni garanterat få lite mer klarhet i allt. Ska ni lämna en kommentar så se till att ni läst allt innan, och faktiskt respekterar det Jag skrivit. Lämna endast kommentarer som hör till detta inlägget, risken finns annars att Jag kommer radera din kommentar.
 

 
Jag får ofta frågorna; "Vart bor din Pappa?", "Pratar du med din pappa något?" och "Träffar du din pappa något?". Min första tanke är då "Min pappa är död." Och detta är ju inte sant. Han lever ju, han finns. Han bor i Afrika med sin fru och dotter. Men det är ju det. Han finns, men inte här. Han finns inte för mig längre. Faktum är att han har varit borta ur mitt liv så länge nu att han egentligen lika gärna kunde varit död. Detta låter ju nu självklart konstigt för er kanske, men det är så Jag känner. Observera att detta är vad Jag känner, inte vad Jag tycker. Jag vill inte att han ska vara död för mig.
 
Det är svårt att förklara detta egentligen. Speciellt när Jag känner folk som faktiskt förlorat någon av sina föräldrar. Men Jag tror att Jag måste känna såhär för att kunna gå vidare med mitt liv. Sluta känna mig skyldig för att han inte finns i mitt liv längre. Det är ju egentligen lika mycket bådas fel att vi inte har någon kontakt, men han övergav oss, mig och mina syskon, så därför måste Jag göra något för att skydda mig själv mot allt. Känslan över att han inte vill ha oss längre, glömt bort oss och inte är intresserad av våra liv längre. Då är det lättare att tänka att han är död.
 
Han finns ju inte här längre. Han vet inget om vad som har hänt i mitt liv de senaste 5 åren egentligen. Han har inte stöttat mig i mina motgångar, hjälpt mig sörja bortgångna vänner, skolan, jobb eller annat som berört mitt liv och gjort mig till den Jag är idag. Han har inte funnits där alls. Och senast Jag pratade med honom så kändes det som om Jag pratade med en främling. Det kändes inte som om Jag pratade med min pappa. Det är därför Jag säger Tommy, för det är vad han är.
 
För er är detta kanske svårt att förstå eller ta in. Men detta är vad Jag känner om honom. Han är ingen för mig längre och Jag vet inte om han någonsin kommer bli något för mig igen. Jag kan kanske förlåta honom i framtiden, det återstår att se. Men det betyder inte att vi kan göra något åt de år som han inte funnits för mig eller mina syskon. Det är väl främst hans förlust, men vi förlorade ju våran pappa och kommer vara skadade inombords i resten av våra liv. Det är svårt att sörja någon man förlorat när man vet att han finns där ute någonstans. Det är svårt att få ett avslut. Hur går man vidare?


Mitt Liv / "Pappa" / Del 1

 
Ni verkade uppskatta mitt senaste inlägg där Jag öppnade upp mig själv för er och berättade om mitt liv, hur Jag är och så vidare. Så tänkte nu att Jag kunde skriva ett till inlägg där ni lär känna mig lite mer. Uppskattar kommentarer, men läs hela inlägget först. Detta är ett väldigt känsligt ämne för mig. Min Pappa, Tommy.
 
Jag tänkte börja med att berätta för er att Jag har alltid varit "Pappas Flicka". Jag älskade att följa med till hans jobb när Jag var yngre, även om hans jobb egentligen var ganska tråkigt och mest innehöll att åka bil och leverera/hämta filmrullar. Men att få umgås och prata med honom var något som Jag uppskattade mycket. Hans jobb gjorde dock att vi inte träffade honom så mycket på veckodagarna, eftersom han jobbade natt. Därför var Jag superglad när Jag kunde följa med honom till jobbet.
 
När Jag gick i 7:an så skilde sig mina föräldrar. Mina syskon och Jag flyttade då till lägenhet med vår Mamma, medans min Pappa bodde kvar ett tag ute på landet där Jag var uppväxt. Han flyttade sen till Högakusten, ca 750 km ifrån Herrljunga. Så helt plötsligt "försvann" han lite ur våra liv. Detta var en jobbig period, för vi kunde inte åka och hälsa på så mycket eftersom det var så långt bort och vi var ganska unga då, Jag och mina småsyskon. Men vi åkte upp till han några gånger iallafall och Jag planerade att kanske flytta dit. Men ville inte riktigt lämna mina syskon, hästarna och vänner i Herrljunga. Så det blev aldrig så att Jag flyttade.
 
Något år senare så träffade min pappa en kvinna som bodde i Afrika, de gifte sig och han flyttade dit. Till Mozambique, Maputo. Vid detta laget så hade vi inte så bra kontakt längre, mest för att Jag hade börjat på Gymnasiet och hade helt enkelt för mycket annat i mitt liv. Han kom till Sverige och hälsade på någon gång när Jag gick första eller andra året, men det var mest bara "Hej, Hur är det och fika". Sen åkte han tillbaka till Afrika igen. Han skilde sig sedan och är nu gift igen. Han har även fått en dotter tillsammans med sin nya fru. En halvsyster till mig, som Jag aldrig har träffat. Hon heter Vanessa.
 
Jag har nu inte pratat med min Pappa på snart 2 år, och inte träffat han på 4 år. Tror Jag det är. Han finns inte i mitt liv längre. Och Jag vet inte om han någonsin kommer göra det igen heller. Han är inte längre min Pappa, han är Tommy.
 

 
Detta är väl första delen på detta ämnet, finns så mycket mer att berätta. Men nu vet ni iallafall lite bakgrundshistoria och kommer göra det enklare för er att förstå nästa del med detta ämnet. Jag anser nämligen att detta är något ni behöver veta för att förstå "hela bilden" senare, och inte tycka att Jag låter hjärtlös eller känslokall. Eller att personer som faktiskt har förlorat en föräldrer tar illa upp. Men som sagt, kommer en fortsättning på detta inlägget när Jag orkar fortsätta med det.


Drugs and Addictions

 
Droger. Nu pratar vi inte droger droger, utan Ja.. sånt Jag är beroende av. Saker som ger mig ett sånt där lyckorus. Men även ger mig tomhetskänsla om Jag inte kan få det. Kärlek är en av dem. Nu behöver det inte vara så att alla måste älska mig eller vara kärleksfulla mot mig. Jag menar känslan. Att Jag är beroende av att älska något. Sen om det är en låt, någon maträtt eller ett spel. Det spelar ingen roll. Bara känslan att älska något.
 
Djur är en drog för mig. Jag måste ha djur i min närhet. Har haft djur hela mitt liv och de har alltid funnits vid min sida. Genom vått och torrt så säga. Nästan alla mina bästa minnen har med djur att göra. Speciellt hästarna. De har en speciell plats i mitt hjärta.
 
Nu kommer detta låta konstigt antagligen. Men min familj är en drog för mig. Funkar inte utan dem. Mår dåligt av att vara långt ifrån dem, inte kunna träffa eller prata med dem. Utan min familj skulle Jag inte vara kvar här idag. När allt är som mörkast så räcker det att Jag tänker på dem och så får Jag tillbaka kämparglöden. Dem betyder allt för mig.
 
Och sen har vi självklart kreativitet. Jag måste få ut allt genom något. Om det är måla, göra designer, inreda eller laga mat. Jag måste få vara kreativ. Varje dag. Om Jag inte får utlopp för min kreativa sida så blir Jag väldigt nedstämd och får en känsla av att vara instängd. Jag blir stressad och slutar fungera normalt. Låter helt knäppt, men sant.
 
Detta var några av mina droger.    Har ni något som ni är beroende av?


Mild Depression och Självdestruktivitet.

 
Jag har länge tänkt skriva om detta, men har inte riktigt haft varken modet eller egentligen vetat om detta är något som man ska skriva om såhär öppet. Att dela med sig av. Men känner att Jag vill berätta om mig, hur Jag egentligen är, mår och hur det faktiskt är att vara mig, Amandah. Detta kommer bli ett långt inlägg, men öppnar upp mig nu för er och hoppas ni kan förstå mig lite mer efter detta. Och Jag antar att det finns några där ute som känner igen sig och är precis som mig.
 
Jag lider av Mild Depression och Självdestruktivitet. Det innebär att Jag kan må bra ena stunden och nästa inte. Jag kan inte kontrollera mitt humör, men kan dölja det för omvärlden ganska bra. Vilket då betyder att personer i min omgivning inte alltid märker hur Jag mår, då Jag inte visar tydliga tecken på att må dåligt. När det gäller min självdestruktivitet så är den inte heller alltid synlig för omvärlden, då Jag skadar mig själv både psykiskt och fysiskt. Men mer om det snart. Jag tar en sak i taget nu. 
 
Depressionen Jag lider av har varit en stor del av mitt liv. Tyvärr. Men fick hjälp tidigt och med rätt medicin så har Jag kunnat klara mig bra, om Jag får säga så egentligen själv. Har haft många händelser i mitt liv som satt djupa spår och som självklart påverkat mitt mående. Både psykiskt och fysiskt. Jag vill inte gå in på allt, då det skulle bli en sådan lång lista och vissa saker vill Jag ändå hålla för mig själv. Vad som gjorde att allt började vet Jag inte, men någonstans i mitt unga liv hände något som ändrade mig till den Jag nu är idag och får leva med.
 
Jag har förlorat många som Jag älskat och brytt mig om. Nära vänner som dött, tagit livet av sig eller svikit mig på något sätt. Min Pappa, som efter en jobbig skilsmässa med min Mamma bestämde sig för att flytta till Afrika. Killar som behandlat mig som, ursäkta ordvalet, skit. Vänner som vänt mig ryggen. Min Syster som inte pratar med mig längre på grund av ett bråk som Jag inte minns längre. Jag kan fortsätta på denna listan länge, men känner att ni antagligen förstår vad Jag vill få fram.
 
När det gäller mitt självskadebeteende så har det pågått länge, men i olika grad och metoder. Orsaken till att Jag är självdestruktiv hör ihop med att Jag lider av depression. Jag har dåligt självförtroende och skadar mig själv för att det är ett sätt att bearbeta och få ut mina negativa känslor, så som sorg och nedstämdhet. Exempel på några av mina självdestruktiva beteenden genom åren är Alkohol, Droger, Fysisk Smärta och Ätstörningar. Det är alltså inte alltid synliga skador, men de finns där och är egentligen alla lika allvarliga. Jag är inte klassad som Självmordsbenägen, då mitt självdestruktiva beteende inte har i syfte för att begå självmord utan endast ett sätt för mig att få ett utlopp för mina inre känslor. Detta låter oftast konstigt i andras öron, men det är anledningen varför Jag skadar mig kroppsligt. Kanalisera om smärtan för att lätta på den inre. Svårt att förklara egentligen, men antar ni förstår vad Jag menar.
 
Jag vet om att Jag är sjuk. Jag får hjälp. Jag äter medicin för att kunna hantera min depression och självdestruktivitet. Det hänger ihop. Jag träffar regelbundet en Psykolog där Jag får hjälp med att hantera mina tankar och känslor. Har även en superduktig läkare som hjälper mig förstå mer om hur Jag ska lära mig hantera min situation. Jag får all hjälp och stöd Jag behöver för att en dag förhoppningsvis kunna må bättre och leva ett mer normalt liv. Så nu vet ni. Detta är hur Jag är, den Jag är. Just nu..