Lev ditt liv som du vill leva det.

 
Jag är superpigg och kan verkligen inte sova. Fick mig en powernap, men kunde nu helt enkelt inte ligga i sängen mer. Har lite av ett glädjerus och rastlöshet i kroppen. Så fick helt enkelt gå upp. Men gör inte mig så mycket, har ändåså fullt upp idag, så kan ju lika gärna börja tidigt. Väntar nu på att kaffet ska bli klart, så passar på att rensa datorn lite. Hittade en hel del bilder på mig och min supersöta lillasyster Elvis. Hon betyder otroligt mycket för mig, lite av en glädjekälla för mig när Jag har mina sämre dagar. Man kan helt enkelt inte må dåligt i hennes sällskap. Det gör mig lite påmind om vad man ska värdesätta här i livet, vad man ska koncentrera sig på.
 
Jag har varit arbetslös nu i över ett år, och till en början så var det lite som en betald semester. Men sen börjar man tröttna på att gå hemma för att tillslut bli deprimerad över att man "slösar bort sitt liv". Så blev det för mig iallafall. Men Jag fick hjälp och stöd av min familj och vänner att våga satsa på något nytt, se nya vägar till jobb eller sysselsättning. Och som ni nu vet så satsar Jag mycket tid, energi och pengar på att öppna upp ett eget företag och webbshop. Jag skulle aldrig vågat eller tänkt tanken utan stöd, uppmuntran och hjälp från min familj och vänner. De tror på mig, att Jag kan om Jag bara vill.
 
Så därför uppmuntrar Jag nu er alla att se över erat liv. Koncentrera dig på sånt som gör dig lycklig. Värdesätt familj och vänner. Våga ta chanser, våga misslyckas och våga be om hjälp.
 
Lev ditt liv som du vill leva det.    P-U-N-K-T.


Jag är inte perfekt, ingen är perfekt!

Okej, kände för att dela med mig lite av mitt liv. Så detta kommer bli ett ganska seriöst inlägg. Eller ja, det blir ett inlägg där ni kan lära känna mig lite mer. Som person och inte bara som den ni ser och läser om på bloggen. Detta är Jag, Amandah, tjejen bakom bloggen. Ni kommer också se lite utdrag från sådant Jag skrivit i min lilla "dagbok". Och innan ni börjar läsa, creds till er som faktiskt läser allt.. Kom ihåg också att Jag kommer antagligen radera alla kommentarer som inte har med detta inlägget att göra, alla andra kommentarer är varmt välkomna!

 
Jag skriver väldigt mycket, typ som en dagbok. Ni vet sånt man gjorde innan man började lägga ut allt på en blogg eller liknande. Skriver inte varje dag, utan mest när Jag känner att det är saker Jag behöver få ur systemet, rensa hjärnan lite. För mig så är skrivandet en sorts självterapi, där Jag kan göra mig av med allt som tynger ner mig eller gör mitt liv jobbigt. Mycket av det som Jag skriver är egentligen ganska deprimerande att läsa och det är inget som Jag egentligen vill visa för andra. Dock finns det en person som Jag visar allt för, och det är min Psykolog. Japp, Jag träffar en Psykolog. Nu tänker säkert ni att Jag måste vara väldigt deprimerad eller gått igenom något väldigt jobbigt i mitt liv. Det är inte helt sant, men Jag kan inte säga att det är helt fel heller.
 
 
Jag träffar min Psykolog 1 gång/månad i 50 min. Vi pratar om nästan allt. Egentligen sådant Jag behöver prata om eller sådant som händer just nu och hur Jag kan förbättra mitt mående. Ska Jag vara ärlig så trivs Jag med det och anser själv att Jag får något ut av allt. Jag gillar känslan när Jag går därifrån, det är som om någon lyft bort en stor sten från mitt hjärta och raderat alla mörka tankar i min hjärna. Jag känner mig lättad och vet att Jag är ett steg närmare ett bra liv. Det ger ett hopp att faktiskt orka fortsätta kämpa, även när allt är som mörkast.
 
Något Jag skriver mycket om är sådant andra berättar för mig. Deras problem, depression och hemligheter som de valt att lägga över på mina axlar. Det är sådant Jag egentligen inte behöver, med tanke på att Jag redan handskas med mina egna problem och depression. Därför måste Jag skriva av mig allt sådant, för att inte själv sjunka längre ner i mörkret. Och visst, det är ingen som säger att Jag ska behöva lyssna på andras problem, men Jag är sådan. Tar andra framför mig själv. Vill att andra ska må bra. Tror att det är kopplat med saker som har hänt mig tidigare i mitt liv, att Jag inte vill att mina nära ska hamna i min situation..
 
 
Något Jag vill klargöra för alla är att Jag inte är självmordsbenägen. Vet att många i min närhet som vet om allt är oroliga för mig, oavsett hur många gånger man säger "Jag mår bra, du behöver inte oroa dig." Så oroar de sig. Men det är ju ett tecken på att personer bryr sig om mig, vill stötta mig och hjälpa. Men ibland önskar Jag bara att de kunde sluta. Vill att folk ska bete sig normalt i min närhet, annars känner Jag mig bara obekväm och annorlunda. Ärligt, så gör det allt bara värre.
 
Varför berättar Jag nu då detta för er? Jag vet faktiskt inte egentligen, vill nog bara att ni skulle veta. Jag är inte perfekt, ingen är perfekt. Alla har något problem i sitt liv, om det nu är Skulder, Krossat hjärta, sjukdom eller förlorat någon nära. Alla har något som gör att man inte mår bra. Och vi alla läker olika snabbt. Jag är en av dem som behöver längre tid på mig, kanske för att Jag varit med om en del saker och att mitt liv just nu känns ganska meningslöst. Men Jag kämpar på, för Jag vet att livet bara kan bli bättre än vad det är just nu. Det är mitt hopp.