Den värsta dagen i mitt liv.

 
Jag tänker på dig. Det har redan gått 7 år sen du lämnade jorden, tog ditt sista andetag och ditt hjärta stannade för gott. Jag har fortfarande svårt att förstå att du inte finns mer, att du ligger begraven under jord och din själ har gått vidare. Du var min bästa vän, fanns alltid där för mig. Vi var nästan som en. Du var som en storebror för mig. Jag kunde ringa dig mitt i natten bara för att få höra dig säga "Gimmie Gimmie..". Ingen annan förstod, men vi visste vad det betydde. Det var vårat egna språk.
 
 
Den värsta dagen i mitt liv. Jag fick samtalet av din bror. Han grät jättemycket och Jag förstod inte först vad hans sa. Men när Jag väl kunde urskilja orden "Johan är död" så stannade mitt hjärta och allt blev svart. Jag minns inte vad Jag sa, Jag ville inte bara tro att det var sant.
 
Även om det nu har gått 7 år så kan Jag fortfarande minnas sista gången vi träffade varandra. Jag minns att vi satt nere i dunklet ditt rum i källaren. Du spelade min favoritlåt på din bas. Även fast du inte kunde texten så sjöng du ändå. Vi smög sen upp till köket och snodde nybakta bullar som vi sen kalasade på. Det låg bullpapper överallt sen. Och Jag minns när vi sa hejdå. Vi kramades. Det var allt, men den kramen kommer Jag aldrig att glömma. Ingen av oss visste ju då att det var sista gången vi skulle ses. Den kramen är mitt allra sista minne av dig.
 
 
Jag orkar inte skriva mer nu, gör för ont.. Jag saknar dig bästa vän. Jag kommer alltid minnas dig, älska dig och vi kommer att ses igen. Då ska vi kramas och sen tänker Jag aldrig släppa dig igen.