Trip down memory lane..

 
Godmorgon! Då var det helg igen. Äntligen Lördag. Skönt. Sen uppdatering idag..sorry. Hade planer idag på morgon/förmiddagen egentligen, men skippade dem och tog sovmorgon istället. Anledningen varför Jag tog sovmorgon är för att Jag spenderade gårdagen fram till 4 på morgonen idag hos en gammal vän till mig. Vi kollade roliga videos, drack öl och tjötade. Var riktigt trevligt. Jag behövde komma ut lite och tänka på annat än jobb och jobb. 
 
Jag pratade även med en annan gammal vän igår över messenger. Vi var riktigt bra vänner förr. Bodde i samma lägenhetshus och umgicks jätteofta. Dock tappade vi kontakten lite ett tag och sen har våra liv bara flytit på utan att vi har haft så mycket kontakt. Men Jag saknar verkligen henne och har det senaste börjat försöka hålla kontakt igen och försöka träffas. Vi bestämde igår att vi ska försöka ses på Söndag, så det hoppas Jag att vi kan göra. Jag vet inte riktigt varför det blev så.. men igår var verkligen en trip down memory lane..
 
Hur är det med er idag då denna härliga Lördag?
Märker ni att Jag är på asbra humör idag eller? haha..


J är på besök..

 
Jag har verkligen tur att Jag har en vän som J. Han hittar på så mycket hyss och diverse så Jag kan inte göra annat än att skratta. Jag borde ha misstänkt något när han frågade mig om han kunde låna min mobil lite för att han ville kolla hur långt Jag kommit på Pokémon Go. Självklart så sa Jag "visst" utan att tänka mer på det..
 
Kom på honom med att han fotade mig i smyg när Jag sitter vid datorn och lyssnar på BTS.. Självklart fick Jag posa för en eller två bilder också, för skojjs skull.. Men märkte även sen att Instagram var igång på mobilen och han hade postat en bild där med.. Herregud. Han är för rolig!
 
Men Jag är väldigt tacksam över att ha en vän som J.. För som ni ser kanske på bilderna så kan Jag verkligen vara mig själv runt honom. Det är så det ska vara när man är med sin bästa vän. 
 
Nu ska vi gå och köpa Pizza och sen se på en film.
Kanske uppdaterar mer senare ikväll, annars hörs vi imorgon!


Livet är skört, Glöm aldrig det!

 
Det har gått några månader sedan det hände, men vill bara posta detta inlägg som en påminnelse till mig själv och till er där ute att ta vara på erat liv. Livet är skört. Jag minns fortfarande bara att Jag vaknade upp på MAVA i Borås. Hade diverse maskiner kopplade till kroppen, dropp i armen och de hade tömt mig på blod i andra. Kunde inte minnas hur Jag hamnade där eller vart Jag egentligen var. Vad hade hänt?
 
Jag vet fortfarande inte allt som hände kvällen innan. Jag minns inget efter att Jag hade pratat med en person som Jag tidigare sagt upp kontakten med. Jag minns att Jag mådde dåligt, att Jag var ledsen och att Jag drack. Men det är allt Jag minns, resten är bara suddigt.
 
De hade tydligen hittat mig medvetslös, nästan livlös. Jag fick åka ambulans. Min bror och Mor tog bilen in mitt i natten. Jag vet inte hur de kände eller tänkte, för har ärligt talat inte frågat dem. Jag är rädd för vad de ska säga om allt. Rädd att de är besvikna på mig.
 
 
Vad vill Jag då säga till er? Tänk på att erat liv är inget att leka med. Livet är skört. Och Jag är glad att Jag fortfarande lever. För vem vet.. det hade kunnat sluta på ett helt annat sätt. Jag hade bara tur. Att det fanns människor som råkade hitta mig där. Som skaffade hjälp. Ringde Ambulans. Som kontaktade min Bror. Min familj. Det ska Jag aldrig glömma. Att Jag hade tur, att Jag lever och att Jag borde respektera mitt liv bättre.


Grebbestad - Minisemester med Familjen

Här kommer lite bilder från våran minisemester i Grebbestad under Juli månad där vi hälsade på min Bror och hans "extra familj" som var så snälla och tog ut oss på lite äventyr. Det blev Pokémon Go jakt för mig och Elvis, men vi tog även en tur med segelbåten ut till en vacker ö (som Jag självklart glömt namnet på), hade grillkväll och logdans. Blev även en utekväll med Bror och hans vänner på ett uteställe inne i Grebbestad.
 


Livet är ganska bra just nu..

 
Jag måste skriva av mig lite angående mitt liv, mina problem och diverse annat som Jag vill lätta på. Som många av er vet så kämpar Jag med Depression och Självdestruktivitet. Har gjort i många år nu och det är lite som att leva på en Berg-och-dal-bana. Upp, Ner, Höger, Vänster.. och sen kommer loopen. Vad Jag vill säga om just nu, i detta nu så är livet ganska bra. Faktiskt.
 
Jag har fortfarande svackor och mörka perioder då Jag bara låser in mig i lägenheten. Vill inte prata med någon, vill inte göra något speciellt. Bara vara. Men nu ska Jag inte prata om det negativa, det var inte tanken med detta inlägget. Istället tänkte Jag ta upp lite saker som har hjälpt mig de senaste två åren och som gjort mitt liv så mycket bättre.
 
Vi kan börja med min Hälsa och Kost med mera..
 Jag tränar på gym, 2-3 gånger i veckan.
 Jag gör Yoga två gånger om dagen, morgon och kväll.
Jag har hållt hårt i min Diet och äter Demivegitarisk kost.
Jag dricker FitLine drinkar varje dag. (För er som är nyfikna på det, mer info ngn annan dag.)
Jag dricker inte (knappt) Alkohol. Har blivit 10 gånger på 2år ungefär.
Jag har börjat gå promenader varje dag (sen spelet kom ut) för att spela Pokémon Go.. Mest Bonus!
 
Jobb, Familj och Socialt Liv..
Jag har försökt jobba inom Vården som timvik så mycket som Jag fått.
♥ Jag har försökt förlåta och stärka mina relationer med familj och släkt. Mycket kvar där att jobba på..
♥ Jag har sagt upp vänskapen (bekantskapen) med alla personer som bara gjorde mig mer ont.
♥ Jag har joinat Forum och Hjälpsidor för personer med liknande historia som mig själv.
 
Förflutna, Framtiden och mina Mål.. 
♥ Jag har äntligen betalat av mina skulder och lån. Äntligen är det pengar på sparkontot.
♥ Jag har varit "skadefri" i över 8 månader.
♥ Jag har äntligen hittat något Jag vill jobba med och utbilda mig inom. (Undersköterska.)
♥ Jag har äntligen kunnat unna mig något från min lön utan att behöva känna ångest. (iPhone 5S & iMac)
♥ Jag lever för dagen, men kan äntligen säga att Jag ser fram emot Framtiden.
 
                 
 
Det var nog allt Jag ville ta upp just nu.. Förstår att detta är något som en hel del av er kanske inte förstår eller ser något intresse i. Men har ni läst ända hit så har ni ändå kanske lärt känna mig lite mer. För er som följt mig länge, Jag hoppas ni kan se mina framsteg och fortsätta hejja på mig i bakgrunden. Ni förstår.. ♥ 
 
+ Liten Bonus.. Något som hjälpt mig otroligt de senaste två åren, som kanske låter löjligt för vissa, men betytt mycket för mig är Musik och Drama Serier. Mer bestämt, K-Pop och K-Drama. Jag kommer blogga mycket om detta framöver, så är ni nyfikna så håll utkik. Mycket är påväg.. 


For you, From me. With love.

I miss you. Every day. My life is hard without you. Sometimes it sucks, very much. I just want to give up, disappear and never come back. I want to be with you where you are now. Wherever you are.


I seem to remember you as if it were yesterday. Everything. Your smile, your green eyes, how you begin to stammer when you're nervous. Your laughter, your tears, your hugs and your calm voice.


You said everything would be fine. Always. No matter what happened or will happen in our lives. It would always work out. You said that the life that you have is something you should take care of. You only live once. Live it. But why did your life end then? Why did not you live more? So many questions, no answers. I just want to know why. Why?


You were my best friend. I trusted you. Always. I think you knew me more than I knew myself. You saved me. And I know you want me to try to be happy. Live my life. Even when it's hard, I'll always continue. For you. I hope that some day we meet again. Somewhere. When it's my turn. We have a lot to catch up then. I will tell you all about my life for you. Life I lived. For you. I miss you, I will always love you and I live for you, best friends forever.



Vem är Amandah egentligen?

Måste bara säga att det är otroligt kul att se statistiken för bloggen. Ni har ökat i så stort antal det senaste att Jag blir så fundersam vart ni alla kommer ifrån, hur hittar ni hit, vilka är ni? Men eftersom ni verkar stanna så kände Jag för att göra en liten mini presentation om vem Jag är egentligen, personen bakom bloggen. Amandah.
 
 
 Vem är då Jag? Amandah Moon är mitt namn, men kallas för Mandah, född 22 April 1990. Jag bor i den lilla kommunen Herrljunga, som ligger i Västra Götaland. Bor i en 1:a på 27kvm. I min lägenhet bor också Mellanpudeln Skrållan. Förutom att driva eget så jobbar Jag även inom vården på ett Demensboende, samt från och med Januari 2017 så studerar Jag Vård och Omsorg på Komvux.
 
På min fritid så Målar Jag, Spelar Pokémon Go eller kollar på K-Drama´s. Jag driver även min Webbshop Society6.com/HIAWOL tillsammans med mitt egna företag HIAWOL. Då Webb/Bloggdesign är ett stort intresse för mig så var Jag många år känd för att göra Gratis Bloggdesigner och lära ut inom kodning. Då Jag älskar att hjälpa andra för att få en bättre blogg och själva lära sig inom något som Jag själv älskar. Jag gör fortfarande Gratis  Bloggdesigner, och dem kan ni hitta här; Bloggdesign.hiawol.se

 
Genom min tid som bloggare har de flesta fått lära känna mig väldigt bra, då Jag är en ganska öppen person av mig. Jag delar med mig av det mesta som hänt eller händer i mitt liv. Jag försöker ju självklart att lämna ute det mest deprimerande, för det vill ju oftast inte andra läsa om. Något som Jag har delat med mig av är att Jag är Deprimerad och Självdestruktiv. Detta är något som Jag kämpar med varje dag och har hjälp med för att en dag kunna bli frisk. Varför Jag har valt att vara så öppen med detta på bloggen är för att det finns så många andra där ute som går igenom liknande saker, och därför kan vi kanske hjälpa varandra. Jag vill visa att man inte är ensam.
 
Mina Bloggar är Följande...
AMANDAH.SE   ♥   HIAWOL.SE 
BLOGGDESIGN   ♥   PORTFOLIO   ♥   MODE & SKÖNHET
 
psst..  om du undrar något så tveka inte att lämna en kommentar!


Den värsta dagen i mitt liv.

 
Jag tänker på dig. Det har redan gått 7 år sen du lämnade jorden, tog ditt sista andetag och ditt hjärta stannade för gott. Jag har fortfarande svårt att förstå att du inte finns mer, att du ligger begraven under jord och din själ har gått vidare. Du var min bästa vän, fanns alltid där för mig. Vi var nästan som en. Du var som en storebror för mig. Jag kunde ringa dig mitt i natten bara för att få höra dig säga "Gimmie Gimmie..". Ingen annan förstod, men vi visste vad det betydde. Det var vårat egna språk.
 
 
Den värsta dagen i mitt liv. Jag fick samtalet av din bror. Han grät jättemycket och Jag förstod inte först vad hans sa. Men när Jag väl kunde urskilja orden "Johan är död" så stannade mitt hjärta och allt blev svart. Jag minns inte vad Jag sa, Jag ville inte bara tro att det var sant.
 
Även om det nu har gått 7 år så kan Jag fortfarande minnas sista gången vi träffade varandra. Jag minns att vi satt nere i dunklet ditt rum i källaren. Du spelade min favoritlåt på din bas. Även fast du inte kunde texten så sjöng du ändå. Vi smög sen upp till köket och snodde nybakta bullar som vi sen kalasade på. Det låg bullpapper överallt sen. Och Jag minns när vi sa hejdå. Vi kramades. Det var allt, men den kramen kommer Jag aldrig att glömma. Ingen av oss visste ju då att det var sista gången vi skulle ses. Den kramen är mitt allra sista minne av dig.
 
 
Jag orkar inte skriva mer nu, gör för ont.. Jag saknar dig bästa vän. Jag kommer alltid minnas dig, älska dig och vi kommer att ses igen. Då ska vi kramas och sen tänker Jag aldrig släppa dig igen.


Best Friends Forever!

Rest In Peace Johan.
♥ 1987 - † 2007
 
Miss you so much. I will always love and remember you. Best friends forever.


Minnen som betyder!

 
Jag minns en kille som betydde otroligt mycket för mig. Jonas.
Vart tog han vägen?   Det minns Jag inte.. :/
 

 
Har ni något minne som betyder mycket för er?
 


Mitt Liv / "Pappa" / Del 2

 
Här kommer del 2 om min Pappa. Denna delen kommer nog irritera eller provocera vissa av er som läser, men Jag vill bara att ni tänker efter lite när ni läser och försöker sätta er in i min situation. Om ni ska förstå helheten så tycker Jag att ni läser första delen, då kommer ni garanterat få lite mer klarhet i allt. Ska ni lämna en kommentar så se till att ni läst allt innan, och faktiskt respekterar det Jag skrivit. Lämna endast kommentarer som hör till detta inlägget, risken finns annars att Jag kommer radera din kommentar.
 

 
Jag får ofta frågorna; "Vart bor din Pappa?", "Pratar du med din pappa något?" och "Träffar du din pappa något?". Min första tanke är då "Min pappa är död." Och detta är ju inte sant. Han lever ju, han finns. Han bor i Afrika med sin fru och dotter. Men det är ju det. Han finns, men inte här. Han finns inte för mig längre. Faktum är att han har varit borta ur mitt liv så länge nu att han egentligen lika gärna kunde varit död. Detta låter ju nu självklart konstigt för er kanske, men det är så Jag känner. Observera att detta är vad Jag känner, inte vad Jag tycker. Jag vill inte att han ska vara död för mig.
 
Det är svårt att förklara detta egentligen. Speciellt när Jag känner folk som faktiskt förlorat någon av sina föräldrar. Men Jag tror att Jag måste känna såhär för att kunna gå vidare med mitt liv. Sluta känna mig skyldig för att han inte finns i mitt liv längre. Det är ju egentligen lika mycket bådas fel att vi inte har någon kontakt, men han övergav oss, mig och mina syskon, så därför måste Jag göra något för att skydda mig själv mot allt. Känslan över att han inte vill ha oss längre, glömt bort oss och inte är intresserad av våra liv längre. Då är det lättare att tänka att han är död.
 
Han finns ju inte här längre. Han vet inget om vad som har hänt i mitt liv de senaste 5 åren egentligen. Han har inte stöttat mig i mina motgångar, hjälpt mig sörja bortgångna vänner, skolan, jobb eller annat som berört mitt liv och gjort mig till den Jag är idag. Han har inte funnits där alls. Och senast Jag pratade med honom så kändes det som om Jag pratade med en främling. Det kändes inte som om Jag pratade med min pappa. Det är därför Jag säger Tommy, för det är vad han är.
 
För er är detta kanske svårt att förstå eller ta in. Men detta är vad Jag känner om honom. Han är ingen för mig längre och Jag vet inte om han någonsin kommer bli något för mig igen. Jag kan kanske förlåta honom i framtiden, det återstår att se. Men det betyder inte att vi kan göra något åt de år som han inte funnits för mig eller mina syskon. Det är väl främst hans förlust, men vi förlorade ju våran pappa och kommer vara skadade inombords i resten av våra liv. Det är svårt att sörja någon man förlorat när man vet att han finns där ute någonstans. Det är svårt att få ett avslut. Hur går man vidare?


Mitt Liv / "Pappa" / Del 1

 
Ni verkade uppskatta mitt senaste inlägg där Jag öppnade upp mig själv för er och berättade om mitt liv, hur Jag är och så vidare. Så tänkte nu att Jag kunde skriva ett till inlägg där ni lär känna mig lite mer. Uppskattar kommentarer, men läs hela inlägget först. Detta är ett väldigt känsligt ämne för mig. Min Pappa, Tommy.
 
Jag tänkte börja med att berätta för er att Jag har alltid varit "Pappas Flicka". Jag älskade att följa med till hans jobb när Jag var yngre, även om hans jobb egentligen var ganska tråkigt och mest innehöll att åka bil och leverera/hämta filmrullar. Men att få umgås och prata med honom var något som Jag uppskattade mycket. Hans jobb gjorde dock att vi inte träffade honom så mycket på veckodagarna, eftersom han jobbade natt. Därför var Jag superglad när Jag kunde följa med honom till jobbet.
 
När Jag gick i 7:an så skilde sig mina föräldrar. Mina syskon och Jag flyttade då till lägenhet med vår Mamma, medans min Pappa bodde kvar ett tag ute på landet där Jag var uppväxt. Han flyttade sen till Högakusten, ca 750 km ifrån Herrljunga. Så helt plötsligt "försvann" han lite ur våra liv. Detta var en jobbig period, för vi kunde inte åka och hälsa på så mycket eftersom det var så långt bort och vi var ganska unga då, Jag och mina småsyskon. Men vi åkte upp till han några gånger iallafall och Jag planerade att kanske flytta dit. Men ville inte riktigt lämna mina syskon, hästarna och vänner i Herrljunga. Så det blev aldrig så att Jag flyttade.
 
Något år senare så träffade min pappa en kvinna som bodde i Afrika, de gifte sig och han flyttade dit. Till Mozambique, Maputo. Vid detta laget så hade vi inte så bra kontakt längre, mest för att Jag hade börjat på Gymnasiet och hade helt enkelt för mycket annat i mitt liv. Han kom till Sverige och hälsade på någon gång när Jag gick första eller andra året, men det var mest bara "Hej, Hur är det och fika". Sen åkte han tillbaka till Afrika igen. Han skilde sig sedan och är nu gift igen. Han har även fått en dotter tillsammans med sin nya fru. En halvsyster till mig, som Jag aldrig har träffat. Hon heter Vanessa.
 
Jag har nu inte pratat med min Pappa på snart 2 år, och inte träffat han på 4 år. Tror Jag det är. Han finns inte i mitt liv längre. Och Jag vet inte om han någonsin kommer göra det igen heller. Han är inte längre min Pappa, han är Tommy.
 

 
Detta är väl första delen på detta ämnet, finns så mycket mer att berätta. Men nu vet ni iallafall lite bakgrundshistoria och kommer göra det enklare för er att förstå nästa del med detta ämnet. Jag anser nämligen att detta är något ni behöver veta för att förstå "hela bilden" senare, och inte tycka att Jag låter hjärtlös eller känslokall. Eller att personer som faktiskt har förlorat en föräldrer tar illa upp. Men som sagt, kommer en fortsättning på detta inlägget när Jag orkar fortsätta med det.


Drugs and Addictions

 
Droger. Nu pratar vi inte droger droger, utan Ja.. sånt Jag är beroende av. Saker som ger mig ett sånt där lyckorus. Men även ger mig tomhetskänsla om Jag inte kan få det. Kärlek är en av dem. Nu behöver det inte vara så att alla måste älska mig eller vara kärleksfulla mot mig. Jag menar känslan. Att Jag är beroende av att älska något. Sen om det är en låt, någon maträtt eller ett spel. Det spelar ingen roll. Bara känslan att älska något.
 
Djur är en drog för mig. Jag måste ha djur i min närhet. Har haft djur hela mitt liv och de har alltid funnits vid min sida. Genom vått och torrt så säga. Nästan alla mina bästa minnen har med djur att göra. Speciellt hästarna. De har en speciell plats i mitt hjärta.
 
Nu kommer detta låta konstigt antagligen. Men min familj är en drog för mig. Funkar inte utan dem. Mår dåligt av att vara långt ifrån dem, inte kunna träffa eller prata med dem. Utan min familj skulle Jag inte vara kvar här idag. När allt är som mörkast så räcker det att Jag tänker på dem och så får Jag tillbaka kämparglöden. Dem betyder allt för mig.
 
Och sen har vi självklart kreativitet. Jag måste få ut allt genom något. Om det är måla, göra designer, inreda eller laga mat. Jag måste få vara kreativ. Varje dag. Om Jag inte får utlopp för min kreativa sida så blir Jag väldigt nedstämd och får en känsla av att vara instängd. Jag blir stressad och slutar fungera normalt. Låter helt knäppt, men sant.
 
Detta var några av mina droger.    Har ni något som ni är beroende av?


Mild Depression och Självdestruktivitet.

 
Jag har länge tänkt skriva om detta, men har inte riktigt haft varken modet eller egentligen vetat om detta är något som man ska skriva om såhär öppet. Att dela med sig av. Men känner att Jag vill berätta om mig, hur Jag egentligen är, mår och hur det faktiskt är att vara mig, Amandah. Detta kommer bli ett långt inlägg, men öppnar upp mig nu för er och hoppas ni kan förstå mig lite mer efter detta. Och Jag antar att det finns några där ute som känner igen sig och är precis som mig.
 
Jag lider av Mild Depression och Självdestruktivitet. Det innebär att Jag kan må bra ena stunden och nästa inte. Jag kan inte kontrollera mitt humör, men kan dölja det för omvärlden ganska bra. Vilket då betyder att personer i min omgivning inte alltid märker hur Jag mår, då Jag inte visar tydliga tecken på att må dåligt. När det gäller min självdestruktivitet så är den inte heller alltid synlig för omvärlden, då Jag skadar mig själv både psykiskt och fysiskt. Men mer om det snart. Jag tar en sak i taget nu. 
 
Depressionen Jag lider av har varit en stor del av mitt liv. Tyvärr. Men fick hjälp tidigt och med rätt medicin så har Jag kunnat klara mig bra, om Jag får säga så egentligen själv. Har haft många händelser i mitt liv som satt djupa spår och som självklart påverkat mitt mående. Både psykiskt och fysiskt. Jag vill inte gå in på allt, då det skulle bli en sådan lång lista och vissa saker vill Jag ändå hålla för mig själv. Vad som gjorde att allt började vet Jag inte, men någonstans i mitt unga liv hände något som ändrade mig till den Jag nu är idag och får leva med.
 
Jag har förlorat många som Jag älskat och brytt mig om. Nära vänner som dött, tagit livet av sig eller svikit mig på något sätt. Min Pappa, som efter en jobbig skilsmässa med min Mamma bestämde sig för att flytta till Afrika. Killar som behandlat mig som, ursäkta ordvalet, skit. Vänner som vänt mig ryggen. Min Syster som inte pratar med mig längre på grund av ett bråk som Jag inte minns längre. Jag kan fortsätta på denna listan länge, men känner att ni antagligen förstår vad Jag vill få fram.
 
När det gäller mitt självskadebeteende så har det pågått länge, men i olika grad och metoder. Orsaken till att Jag är självdestruktiv hör ihop med att Jag lider av depression. Jag har dåligt självförtroende och skadar mig själv för att det är ett sätt att bearbeta och få ut mina negativa känslor, så som sorg och nedstämdhet. Exempel på några av mina självdestruktiva beteenden genom åren är Alkohol, Droger, Fysisk Smärta och Ätstörningar. Det är alltså inte alltid synliga skador, men de finns där och är egentligen alla lika allvarliga. Jag är inte klassad som Självmordsbenägen, då mitt självdestruktiva beteende inte har i syfte för att begå självmord utan endast ett sätt för mig att få ett utlopp för mina inre känslor. Detta låter oftast konstigt i andras öron, men det är anledningen varför Jag skadar mig kroppsligt. Kanalisera om smärtan för att lätta på den inre. Svårt att förklara egentligen, men antar ni förstår vad Jag menar.
 
Jag vet om att Jag är sjuk. Jag får hjälp. Jag äter medicin för att kunna hantera min depression och självdestruktivitet. Det hänger ihop. Jag träffar regelbundet en Psykolog där Jag får hjälp med att hantera mina tankar och känslor. Har även en superduktig läkare som hjälper mig förstå mer om hur Jag ska lära mig hantera min situation. Jag får all hjälp och stöd Jag behöver för att en dag förhoppningsvis kunna må bättre och leva ett mer normalt liv. Så nu vet ni. Detta är hur Jag är, den Jag är. Just nu..


Jag är inte perfekt, ingen är perfekt!

Okej, kände för att dela med mig lite av mitt liv. Så detta kommer bli ett ganska seriöst inlägg. Eller ja, det blir ett inlägg där ni kan lära känna mig lite mer. Som person och inte bara som den ni ser och läser om på bloggen. Detta är Jag, Amandah, tjejen bakom bloggen. Ni kommer också se lite utdrag från sådant Jag skrivit i min lilla "dagbok". Och innan ni börjar läsa, creds till er som faktiskt läser allt.. Kom ihåg också att Jag kommer antagligen radera alla kommentarer som inte har med detta inlägget att göra, alla andra kommentarer är varmt välkomna!

 
Jag skriver väldigt mycket, typ som en dagbok. Ni vet sånt man gjorde innan man började lägga ut allt på en blogg eller liknande. Skriver inte varje dag, utan mest när Jag känner att det är saker Jag behöver få ur systemet, rensa hjärnan lite. För mig så är skrivandet en sorts självterapi, där Jag kan göra mig av med allt som tynger ner mig eller gör mitt liv jobbigt. Mycket av det som Jag skriver är egentligen ganska deprimerande att läsa och det är inget som Jag egentligen vill visa för andra. Dock finns det en person som Jag visar allt för, och det är min Psykolog. Japp, Jag träffar en Psykolog. Nu tänker säkert ni att Jag måste vara väldigt deprimerad eller gått igenom något väldigt jobbigt i mitt liv. Det är inte helt sant, men Jag kan inte säga att det är helt fel heller.
 
 
Jag träffar min Psykolog 1 gång/månad i 50 min. Vi pratar om nästan allt. Egentligen sådant Jag behöver prata om eller sådant som händer just nu och hur Jag kan förbättra mitt mående. Ska Jag vara ärlig så trivs Jag med det och anser själv att Jag får något ut av allt. Jag gillar känslan när Jag går därifrån, det är som om någon lyft bort en stor sten från mitt hjärta och raderat alla mörka tankar i min hjärna. Jag känner mig lättad och vet att Jag är ett steg närmare ett bra liv. Det ger ett hopp att faktiskt orka fortsätta kämpa, även när allt är som mörkast.
 
Något Jag skriver mycket om är sådant andra berättar för mig. Deras problem, depression och hemligheter som de valt att lägga över på mina axlar. Det är sådant Jag egentligen inte behöver, med tanke på att Jag redan handskas med mina egna problem och depression. Därför måste Jag skriva av mig allt sådant, för att inte själv sjunka längre ner i mörkret. Och visst, det är ingen som säger att Jag ska behöva lyssna på andras problem, men Jag är sådan. Tar andra framför mig själv. Vill att andra ska må bra. Tror att det är kopplat med saker som har hänt mig tidigare i mitt liv, att Jag inte vill att mina nära ska hamna i min situation..
 
 
Något Jag vill klargöra för alla är att Jag inte är självmordsbenägen. Vet att många i min närhet som vet om allt är oroliga för mig, oavsett hur många gånger man säger "Jag mår bra, du behöver inte oroa dig." Så oroar de sig. Men det är ju ett tecken på att personer bryr sig om mig, vill stötta mig och hjälpa. Men ibland önskar Jag bara att de kunde sluta. Vill att folk ska bete sig normalt i min närhet, annars känner Jag mig bara obekväm och annorlunda. Ärligt, så gör det allt bara värre.
 
Varför berättar Jag nu då detta för er? Jag vet faktiskt inte egentligen, vill nog bara att ni skulle veta. Jag är inte perfekt, ingen är perfekt. Alla har något problem i sitt liv, om det nu är Skulder, Krossat hjärta, sjukdom eller förlorat någon nära. Alla har något som gör att man inte mår bra. Och vi alla läker olika snabbt. Jag är en av dem som behöver längre tid på mig, kanske för att Jag varit med om en del saker och att mitt liv just nu känns ganska meningslöst. Men Jag kämpar på, för Jag vet att livet bara kan bli bättre än vad det är just nu. Det är mitt hopp.


Vikt, Äta rätt och Träning.


Sitter och funderar lite på vikt, min vikt, och träning tillsammans med att äta rätt. Jag vet själv att Jag har svårt med min vikt, då den går upp och ner ganska mycket. Jag kan säga redan nu att Jag har alltid levt ett aktivt liv, då ridning och hästar alltid varit mitt största intresse. Men under 2007 så hände det mycket i mitt liv och det ledde till att Jag började äta fel och röra på mig mindre än vad Jag brukade. Jag gick upp ganska mycket i vikt och det gjorde att Jag mådde ännu sämre, vilket ledde till att Jag började tröstäta. Jag gick ju självklart upp mer i vikt och började isolera mig, för Jag ville inte bli sedd sådär. Jag kände mig ful och äcklig. Men någonstans under slutet av 2007, början av 2008 så tog Jag tag i mitt liv igen. Jag fick ett uppvaknande. Började träna regelbundet och åt riktig mat, avstod från Godis, chips, kakor och läsk. Jag nådde sen min målvikt på 57 kg och mådde verkligen toppen.

Under 2009 så jobbade jag väldigt mycket. Det var tidiga morgonar till sena kvällar, 6-7 dagar i veckan. När man sen jobbar utomhus så mycket som Jag gjorde så gör man av med mycket energi. Jag började äta mer än vad Jag gjort innan, och det tunga arbetet gjorde att Jag började bygga mycket muskler. Jag gick upp mycket i vikt, mest i muskelmassa, men började även lägga på mig fett på ställen där min kropp inte byggde muskler.

Jag insåg aldrig hur mycket Jag gick upp i vikt förrens Jag kom hem i början av 2010. Då började Jag äta rätt igen och röra på mig normalt. Jag tappade då en del muskler och kvar blev bara allt fett. Jag insåg då hur fet Jag var. Jag gillar inte ordet fet, men det var det Jag var. Fet. Det som blev min räddning var hundarna. Jag började gå promenader med dem, så ofta Jag kunde. Jag började även gå ut själv, jogga och springa. Det är något som Jag gillar, för gym och liknande har aldrig varit min grej.

Nu under 2011 så mår Jag toppen. Jag rör på mig mycket, både på fritiden och jobbet. Jag äter sådant som Jag själv tycker om. Allt från Vanlig svensk husmanskost till Thai. Unnar mig Pizza, Godis och Chips när Jag är sugen, men äter hellre en burk med Fetaost eller Cashewnötter. Det är mitt favoritsnax. 

Min målvikt är nu 55 kg. Det är vad Jag väger nu, till och från. Jag pendlar mellan 52 - 56 kg. Men har alltid varit en som pendlar. Jag vet inte vad det beror på, då Jag tränar jämt, äter lika och sover som Jag ska. Men sålänge Jag mår bra och trivs med mig själv, så har inte vikten så stor roll. Det är ju egentligen bara en siffra.

Hur är det med er? Är ni fullt besatta av eran vikt och hur ni ser ut? Tränar ni för eran egen skull och hälsa eller är det för hur ni ser ut i andras ögon?

Vart går egentligen gränsen mellan att leva hälsosamt och att förstöra sin hälsa?



Om En Bästa Vän

Om En Bästa Vän - Sann Berättelse


Bild från när vi gick i Första / Andra Klass.

Jag ska berätta lite om min allra bästa vän. Vi träffades för ungefär 13 år sedan, när vi båda var runt 7 år och gick i första klass. Egentligen var det inte henne som jag träffade först och umgicks med i hennes familj, utan hennes lillasyster som var ett år yngre än oss. Vi blev genast goda vänner och lekte endel. Men sen blev det bara så att Jag hade mer gemensamt med hennes storasyster och vi fattade tycke för varandra direkt. Det bara klickade.

Vi blev nästan oskiljaktiga på en gång. Tillsammans vandrade våra fantasier iväg och vi liksom drömde oss alltid bort. Och oftast handlade det om hästar, för det var bådas största intresse. Hon hade då två egna hästar, och vi red mycket på dem. Vi ramlade nog av endel också, fast hon var alltid en mycket bättre och modigare ryttare. Jag var mer försiktig och blyg. Men så var våra personligheter också. Hon var alltid framåt, social, glad, sprallig och omtyckt. Man kunde inte låta bli att tycka om henne. Jag därimot var mer en sådan person som håller sig lite bakom, tystlåten och blyg.

Men det var något med henne som hjälpte mig att växa som person. Hon var den första riktiga vännen jag hade. Som jag verkligen kunde känna att jag kunde lita på och alltid veta att hon skulle finnas där för mig, oavsett vad som händer. Hon trodde alltid på mig, stöttade mig och hjälpte mig genom alla svåra situationer. Jag trodde aldrig att Jag skulle våga att ställa mig på en scen och sjunga inför en massa människor, men med henne vid min sida så vågade jag det. För visste att hon stöttade mig och fanns vid min sida. Jag trodde heller aldrig att jag skulle våga hoppa högt med en häst, men det gjorde jag också. För hon fanns där, trodde på mig och visste att jag behövde hennes ord för att själv kunna lita på mig själv.

Vi var nästan alltid tillsammans, oskiljaktiga. Och när vi slutade Sjätte klass och började på högstadiet så var det ju självklart att vi skulle gå i samma klass, ingen tvekan alls. Men skolan blev jobbigare, mina föräldrar skiljde sig och min häst skadade sig. Mycket hände på samma gång. Och Jag är verkligen tacksam än idag att hon fanns där för mig. För utan henne vet jag inte vad jag skulle gjort. Hon fick mig alltid att skratta när jag var ledsen, fick mig att se allt positiva i det negativa och hjälpte mig med allt när jag hade det svårt. Jag tror inte att jag insåg det just då när det hände, men nu i efterhand är jag väldigt tacksam för att hon fanns där för mig just då.

Men det kan inte alltid vara bra. Första gången vi gled ifrån varandra var när vi gick i Nionde klass. Hon skulle flytta till grannkommunen och byta skola. Egentligen är det ju inte långt, men det det bara blev så konstigt. Det var som om någon klippte av ett band och jag kände länge att något saknades inom mig. Jag vet nu att det var hon.

Jag gick iallafall ur Högstadiet och kom in på Dingle, Naturbruksgymnasium. För mig var det en nystart. Nya vänner, långt hemifrån och nya upplevelser. Men Jag vet inte vad som gick fel egentligen, det bara blev fel. Jag började dricka mycket, festa hela veckorna, umgicks med konstiga människor och gjorde saker jag aldrig trodde att jag skulle göra. Skolan gick sämre och mycket saker hände, gick fel och jag tror att jag förstörde mig själv endel.

Men sen en dag ringde hon. Jag kan fortfarande minnas det samtalet. Hon skulle börja på Dingle, byta skola. Hon skulle börja i min klass. Vi skulle få vara tillsammans igen. Jag blev så lycklig. Och när hon började så blev allt så bra. jag var glad igen, jag mådde bra igen och hon fanns där. Och allt blev så mycket bättre.

Men sen hände det igen. Jag minns egentligen inte varför eller vad som hände. Men hon skaffade pojkvän, fick massa nya vänner och flyttade ifrån det huset jag bodde i, som vi hade bott i. Tillsammans.. Jag tror det mesta berodde på mig. Jag drog ner henne, jag blev för mycket. Hon hon hade ju mognat så mycket, var som en helt annan person. Men ändåså samma. Jag sket totalt i sista tiden i skolan, gick då och då. Sen blev det bal, som jag bara ville hem ifrån. Hatade den! Studenten minns jag inte alls. Åkte in på akuten.

Vi gick sen skiljda vägar. Jag åkte till Småland och Jobbade. Hade Shaa'ron och hade det verkligen bra. Men jag saknade henne, väldigt mycket. Så en dag, mitt i Smålandskogen så ringde jag henne. Hon svarade och vi pratade länge. Och sen fortsatte det lite så, Jag försökte ringa och hålla kontakten, se vad som hände i hennes liv och bara försöka finna tillbaka till henne.

Men det tog ett tag. När jag väl kom hem från Småland och började leva mitt liv hemma som arbetslös så försökte Jag hålla kontakten igen. Och det gick ganska bra. Vi började även ses igen, då och då. Lite shopping, fika och myskvällar. Blev ju även lite festande och ridning. Och så var det en dag som jag vaknade upp och kände en känsla jag inte känt på väldigt många år. Jag kände mig hel igen. Det är ganska svårt att beskriva själva känslan, men jag minns att jag började gråta. Glädjetårar.

Jag vet att vi har varandra igen, Jag är hel igen. Den känslan är helt obeskrivlig. Men Jag kommer aldrig släppa henne igen. Jag ska alltid finnas där för henne och kommer alltid älska henne. För hon är min allra bästa vän. Vi kan och förstår varandra utantill. För mig betyder hon allt. Du och Jag mot världen!


Du kompletterar mig. Tack Line för att du finns. ♥



Shaa'ron
















Jag saknar dig. ♥ R.I.P